Vargen – hundens avlägsna släkting  

Carl von Linné menade att hunden var en alldeles egen ras snarare än en underart till vargen. I Cynographia eller Beskrifning om hunden från 1753, listar han 11 olika raser. Alls ingen komplett lista, erkänner han, utan endast “de förnämste”. Linnés teori har dock vederlagts av DNA-studier som visar att hunden är en väldigt nära släkting till vargen. De senaste forskningsrönen ger vid handen att den moderna hundens anfäder skiljdes från vargen långt mycket tidigare än man trott. Det kan röra sig om mellan 27.000 och 40.000 år sedan.

Varför vargen började leva med, eller i alla fall i närheten av, människan, kan manbeautiful dog in front of icy winter landscape. bara spekulera i. Kanske var det tillgången på matrester och skräp från människans lägerplatser, eller värmen från elden som lockade. Hursomhelst så tog det många tusen år att få fram någonting som var tillräckligt tamt för att kunna kallas hund. Vargen är t. ex väldigt skygg, något som tjänar den väl i naturen, medan hunden, som vi alla vet, är väldigt sällskaplig och tillgiven. Att avla bort vargbeteende som kan vara direkt livsfarligt går helt enkelt inte i en handvändning, utan kräver många, många generationer. Grönlandshunden och Siberian Husky är de hundraser som har det närmaste släktskapet med vargen, medan schäfern, trots sitt varglika utseende, faktiskt inte är speciellt nära besläktad med vargen.

Tamhunden som vi känner den idag, har lika mycket likheter som olikheter med sin avlägsna släkting. En hund förlitar sig väldigt mycket på människan, medan vargen är långt mycket mer självständig och “vild”, något som flera experiment visat.

Objektpermanens är förmågan att kunna föreställa sig ett objekt, även om man inte kan se (eller med något annat sinne uppfatta) det. Det klassiska exemplet är att visa hunden en godbit för att sedan dölja den under någonting som hunden kan flytta på eller välta. Om hunden förstår att godbiten fortfarande finns kvar, har den objektpermanens. Ivrig att lära och tillfredsställa människan, försöker hundar i experiment alltid göra sitt bästa och lystrar till verbala uppmuntringar och belöningar, medan vargen inte bryr sig särskilt mycket. Denna oförmåga att kunna kommunicera med människan, pekar på hur långt bort från vargen hunden faktiskt står.